Academic Text

Mörket fäster sig

Jag står still. Andningen hålls inne. Ljudet av att de närmar sig får mig att kallna av förtvivlan. Det är mörkt och värmen gör sig närvarande i form av dess tunga egenskaper. Svettet öser ner för pannan och jag har svårt att se klart. Nu har de mig. Nu är tiden kommen för mig att lämna det världsliga livet. Tårarna börjar göra sig synliga samtidigt som träden runt omkring mig talar med deras fridfulla gungningar i takt med vindens varande.

Tiden stannar upp, tiden blir obefintligt obefintlig. Jag känner hur hela min värld...

- Kom hit snabbt! Följ efter mig.

Rösten som precis uppenbarade sig är osynlig, jag ser ingen. Eller jo, tio meter bort ser jag hur någon enträget viftar efter min uppmärksamhet. Jag tar mig med lugna steg mot personen som tillsynes verkar vara en tjej.

- Vem är du? Vad gör du här?, frågar jag drastiskt undrande.

- Knip igen och följ efter mig, säger den iögonfallande tjejen.

Med raska men tysta steg följer jag efter tjejen som tycks verka ha full kontroll över skogens geografiska tillstånd.

Nu börjar vi springa. Vi springer så fort vi bara kan och det dröjer inte lång tid innan jag får syn på något så magnifikt att jag inte kan sätta ord på det. Var är jag?

Tjejen stannar upp.

- Mitt namn är Marta och jag vet det mesta om dig. Mer än så hinner jag inte säga nu, men jag vill att du litar på mig. Se nu till att fokusera på dina steg. Vandra tyst efter mig, säger hon.

Jag gör som hon säger. Det slår mig snabbt att jag inte kan glömma hennes otroligt intagande gröna ögon. De ser nästintill himmelska ut. Hennes mörka hår får ögonen att lysa upp som stjärnorna får skyn att lysa upp under natten. Vem är hon?

- Kom nu, skriker hon upprört.

Stegen vi tar är minimala. Vi vandrar nu igenom en smal samt i princip uppdiktad väg. Buskaget och träden är rikligt presenterade. Det som slår mig är Martas professionella resultatinriktade framåtgående. Hon liksom tar sig fram likt en guide som är på sitt tusende uppdrag. Jag vet inte. Något skumt måste det vara men jag har inget annat val. Jag gör exakt som Marta säger.

Vi går och går och tröttheten börjar göra sig ihågkommen. Men på något sätt så känner jag en fridfullhet som jag inte har känt på ett väldigt bra tag.

Marta säger inget. Hon fortsätter att blicka framåt och jag kan inte hjälpa att förundras över hennes stadighet. Mitt sinne har snabbt gått från rädsla till ett välbefinnande vars komponenter jag aldrig tidigare har fått känna på. Jag känner mig levande. Vi stannar hastigt upp.

- Klä av dig, säger hon plötsligt.

- Va?, svarar jag minst sagt förvånat.

- Gör som jag säger och knip igen, säger Marta bestämt.

Jag tar av mig mina skor samt klär av mig min t-shirt, mina strumpor och mina jeans.

- Allt ska av, säger Marta med en kall blick.

Jag ber henne att titta bort samtidigt som jag ofrivilligt tar av mig mina kalsonger. Här står jag nu alltså helt naken framför en minst sagt påtagligt frappant tjej.

Marta vänder sig nu om och granskar mig. Det känns som om hon studerar mina nakna kropp in i minsta detalj. Hennes min är svår att tyda. Den är liksom kall och frånvarande.

Fortsättning följer...